Hej alla påskfirare!
Påskafton är snart till ända och vilken härlig dag det har varit. Hoppas att du har haft det lika bra som vi har haft det.
Dagen började med en lång skön sovmorgon och sen frukost. Jag gjorde silltårtan som skulle med till mina föräldrar och påskharen kom förbi och lämnade ett stort påskägg till Mini-me. I det låg en klänning med snurrkjol i rosa och lila som fick bli dagens outfit. Hon var mycket nöjd 🙂
Årets silltårta med fransk löksill, skärgårdssill och stenbitsrom. Det är en mäktig tårta och vi kommer få äta den hela helgen. Den räcker länge.
Innan vi åkte ut till mamma och pappa färgade vi ägg. Jag köpte ett kit med äggfärger där man löste en liten tablett i vatten och vitvinsvinäger. Till dagens ägg valde vi lila.
Jag hade köpt klistermärken som vi satte på äggen innan vi la ner dem i färgbadet.
Glittriga fina klistermärken som vi sen tog bort, för att få fram ett vitt mönster. Första gången jag provade att göra så och det funkade superbra. Ett väldigt enkelt sätt att få fina mönster på sina ägg. Lätt för barnen att hjälpa till med.
Vi hade äggen olika lång tid i färgbadet och fick fram lite olika nyanser. Så här fina blev äggen när klistermärkena togs bort.
Dessa packade vi ihop och gav bort till mina föräldrar.
Hos mina föräldrar blev det påsklunch med ett ganska litet påskbord men det räckte gott och väl.
Vi blev jättemätta. Efterrätten var en solgul fruktsallad med bl.a. både ananas och mango, riven choklad och en klick lättvispad grädde, som vi intog på den vindskyddade uteplatsen, i solen.
Mini-me gick på äggjakt utomhus och hittade både ett påskägg med godis och en liten påskpåse med en rosa kjol och en vit baddräkt med fjärilar på.
Sååå ljuvligt att kunna sitta ute. Vi satt ute i flera timmar, till det var dags för oss att åka hem. Solen värmde så skönt, Mini-me gick barfota, gungade och sprang kapplöpning med sin morfar. Sambon tog en tupplur i en av solstolarna vid poolen och jag lyckades få årets första bondbränna.
Med oss hem fick vi inte bara resterna av den goda kantarellomeletten utan även mammas och pappas hund. De skulle bort på middag och vi förbarmade oss över Milton som hunden heter, i brist på vår egen Laban.
Det känns bra att ha en hund hemma. En hund som finns men inte märks i form av ett konstant gnällande och ett allmänt stressat beteende.
Både sambon och jag har varit ute på varsin promenad med hunden och det är ju något helt annat när man inte behöver vara rädd för att vara ute. För att det ska komma någon annan levande varelse gående eller ett fordon farande. På min promenad mötte vi till och med en annan hund, som morrade och vars matte höll hunden hårt och täckte för ögonen på hunden för att han inte skulle bli för uppretade när vi gick förbi. Milton tittade på den andra hunden och gick sen vidare. Så har det inte varit på flera år.
Vår första hund var sådan, Ruffe var ju tyvärr allt annat än sådan. En ny hund kanske kan bli så där lugn och bra att det kan kännas trevligt att vara hundägare igen. Jag lobbar vidare.
