Det har hänt så mycket det senaste året att bloggen har fått stå tillbaka. Orken och inspirationen har inte riktigt funnits. Jag har visserligen lagat mat och bakat hela tiden, men inte haft lust att skriva.
Det har funnits viktigare saker att fokusera på.
Förra året präglades av ovisshet, oro och stora omställningar. Jag skulle vänja mig vid livet som ensamstående mamma, en helt annan ekonomi än jag var van vid, extrajobb på helger, ett barn som hade det tufft i skolan och sen till slut kunde byta skola, en mamma som var jättesjuk och sen tyvärr gick bort. Mina syskon och vår pappa var beredda på hennes bortgång men som alltid är det sorgligt oavsett och tar tid att acceptera och gå vidare med. Mitt i allt det flyttade nya kärleken och hans barn in hos mig och Mini-me, då han fick en vattenläcka i sitt hus som skulle åtgärdas. Att bli sambos på en gång var inte alls vad vi hade tänkt så det skapade viss oreda ett tag.
Det känns märkligt att mamma inte längre finns här med oss, men livet går vidare. Mamma finns kvar i minnet. Först när hon dog var det lite av en lättnad. Ja jag vet att man inte får säga så. Men hon var så sjuk att det inte fanns hopp om bättring, och det var plågsamt för både henne och oss. Ett liv ska inte levas i en sjukhussäng. Vi var med henne ända in i slutet och det var så fint som det kan bli i en sådan situation. Sorg och saknad finns kvar men livet går som sagt vidare och jag, mina syskon, våra barn och vår pappa mår bra.
När jag står i köket och bakar eller lagar mat så finns mamma med i tanken. För jag har insett att det jag fick med mig från mamma framför allt var maten. Jag tror inte att hon alltid tyckte det var så roligt att laga mat, i alla fall inte på en vardag, men hon gjorde det oavsett och jag har lärt mig mycket av henne. De bästa minnena jag har av min mamma har med mat och bakning att göra. Smaker från barndomens måltider som t.ex. dragongösen i ugn, fiskfärsbiffarna, köttfärssåsen och den ugnsstekta kycklingen med superknaprigt skinn tack vare allt smält smör hon öste den med.
Minnen från saker vi gjort ihop tränger fram och jag kommer på mig själv med att göra vissa saker, precis så som mamma gjorde. Som att jag vänder ut och in på påslakanet för att sen ta tag i täcket och dra påslakanet rätt över täcket när jag bäddar rent. Hur hon luktade kaffe och rös vid smaken av färsk koriander. Hur galet irriterad jag blev på hennes snarkande när vi sov ihop på hotellrum och vilken fin relation hon hade med Mini-me.
Hon följde med mig på arbetsintervju i London och till Göteborg när jag skulle skaffa visum till min vistelse i Kina. Jag minns hur ledsen hon var när hon sa hej då när jag flyttade till London. Hon var stolt över mig och mina syskon och blev med åren bättre på att säga det. Det känns fint att ha landat i ett lugn kring hennes död och kunna se tillbaka på de fina sakerna med vår relation.
Nu med nytt år och våren i antågande känner jag mig så redo för det här året. Jag och min familj har vänt blad och blickar framåt. Kärleken och jag börjar komma tillrätta med hur vi ska balansera hans introverta drag med mina extroverta (oj vad jag kan skriva spaltmeter om detta ämne), och våra barn mår bra just nu känns det som. En skön känsla när allt lugnar ner sig och får vara bra.
Två faktorer som gör att livet känns bra är träningen och friluftslivet som jag kommit igång med igen. Numera kör jag 3 pass i veckan med min PT-grupp, fortfarande crossfitbaserad träning med fokus på styrka, smidighet och att må bra. Vikten, ja den har jag ingen aning om för jag äger ingen våg. Dock märker jag på kläderna när det går upp och ner. Men jag försöker verkligen tänka på att jag är så mycket mer än mitt utseende. Svårt det där med acceptans och självkärlek. Där har jag mycket att jobba med.
Både att vara ute i naturen och att träna ger energi, bra självkänsla och inre ro. Med ökat välbefinnande kom lusten att skriva tillbaka. Så nu blir det tätare uppdateringar igen vilket känns så roligt. Trots att det har varit glest mellan blogginläggen har ni läsare fortsatt att besöka bloggen, vilket jag är så tacksam för. Jag har ingen stor professionell blogg så det här hörnet av nätet hade lätt kunnat glömmas bort.
Så tack till dig som tar dig tid att läsa, testa recept och kommentera, både här, på Instagram och på facebook.
Nu är det dags att sova för imorgon bitti ska jag infinna mig på gymmet igen.
Kram Ch
