I söndags var vi i Ånnaboda och åkte pulka (Mini-me och hennes kompis) medan jag och Winston knatade upp och nerför backen ett antal gånger. Det blev en härlig dag med fika i värmestugan. Tjejerna lekte länge i snön och var så där härligt rosiga om kinderna när de till slut ville åka hem.
Både barn och hund var rätt trötta efter dagen.
Själv försökte jag fixa lite här hemma på eftermiddagen. Jag har lampor jag vill ha upp vid sängen men behövde flytta sängen lite först. Det var inget jag kunde göra själv. Så stark var jag inte!
Då försökte jag ta mig an högskåpet jag köpt till köket. Jag har satt ihop det och nu ska lådor och skåpsluckor på. Öppnade första paketet och tog en titt. Försökte förstå. Försökte få ihop det. Blev sjukt arg på mig själv för att jag inte fattade eller orkade med att göra det. La ifrån mig sakerna och backade, under inte så tysta svordomar, långsamt bort från det platta paketet.
Satt sen och bröt ihop lite för att jag inte kan något eller får något gjort och tyckte allmänt synd om mig själv.
Men sen vände jag på det och tänkte på allt jag faktiskt gjort under helgen och veckan som var. Då insåg jag att jag hade gjort en del ändå. Bara för att jag inte lyckades med de två sista sakerna jag hade tänkt mig så betyder det ju inte att jag är misslyckad. Jag fastnar lätt i det där tänket ibland. Då är det bra att lista upp vad man gjort varje dag, och vad som är viktigt egentligen.
Nog för att jag vill ha klart i min lägenhet, men lyckan i Mini-mes ögon efter en rolig dag i pulkabacken och när hon sa ”Tack mamma för att jag fick åka pulka och leka med min kompis idag” är ju klart värt alla halvfärdiga högskåp i världen.
Viktigt med perspektiv. Ett fint och ordnat hem är aldrig det viktigaste.
