Jag cyklade idag. 22 km. Uppe i Bergslagen. Det var ett trevligt lopp, bra arrangerat och fint väder.
Min pappa och jag cyklade. För att jag tänkte det var en lämplig längd på lopp för honom att börja med, och för att jag tänkte att jag borde fixa det eftersom jag faktiskt klara mig genom hela Cykelvasan 45.
Så fel jag hade…
Det här loppet kändes jobbigare på något sätt, än Cykelvasan. Vet inte om det dagsformen eller vad det berodde på. Men jag fick gå uppför backarna, orkade knappt trampa på de mest flacka vägarna och svor bland lera, stenae och rötter i skogen.
Varför gör jag det här när jag inte är så road av det? Jo för att utmaningen i det hela tilltalar mig, även om jag ångrar det bittert när jag är mitt uppe i det.
Mini-me deltog i sitt första lopp; 2 km. Fick medalj och var glad.
Jag var lerig och trött efteråt. Och fastän jag kom nästan sist så tänkte jag att det var en upplevelse och en utmaning.
Vill gärna förbättra min tid nästa år, men hur göra det utan att springa?
