Det här med barn är ingen lätt sak. Ingen lätt sak att förklara för någon och ingen lätt sak att klara av.
När jag var liten ville jag ha fyra barn. Det var innan jag förstod vad det innebar att ha barn. Då var det bara en romantisk bild jag hade. När jag sen blev äldre och förstod att de krävde en massa så var jag högst tveksam och allt eftersom åren gick och jag blev vuxen kände jag att jag inte ville ha barn. Jag hade inget behov alls av barn. Ingen livmoder som skrek när jag såg gravida eller mammor med barnvagnar på stan eller fick hålla i en bebis. Ingen känsla som kom smygande med varje födelsedag. Jag var nöjd och i ärlighetens namn, så här med facit i hand så kan jag säga, och det här kommer uppröra en del men jag är bara ärlig, att jag nu vet att jag inte behövde ha ett barn. Jag hade klarat mig utan, men det hade inte alls varit lika roligt.
Men jag och sambon funderade på det där, och jag insåg att även om jag inte måste ha ett barn så kommer det komma en tid när jag kanske ångrar mig. Och då är det för sent. Jag ville inte gå miste om något stort för att jag är bekväm, vill ha egentid, tycker om höga klackar och drinkar i en sky bar någonstans. Så vi bestämde oss för att skaffa barn. Vi hade tur och blev med barn utan att behöva kämpa. Jag kan inte påstå att jag tyckte graviditeten var så fantastisk. Inget rosa skimmer, det lös inte om mig. Nej, det var elefantliknande fötter, jag snarkade som aldrig förr om nätterna, fick hemsk acne i ansiktet och var väldigt obekväm i min nya kropp.
Men så kom hon! Det var kärlek vid första ögonkastet som tyvärr grumlades under en tid av strul med amning, annan oreda och framför allt svallande känslor efter ett kejsarsnitt som ingen var beredd på, allra minst jag. Jag hade ju skrivit ett förlossningsbrev och ett snitt var inte med i min planering. Så går det när man är ett kontrollfreak!
Det där med känslorna ordnade till sig och varje natt när jag ömt pussade min lilla tjej godnatt så växte kärleken. Hjärtat svämmade över. Det gör det fortfarande.
En gång, innan jag fick barn, bad jag någon förklara hur man kan stå ut med odrägliga ungar som förälder. Ingen kunde riktigt förklara det. Man gör det ju bara, det är ens barn. Nu vet jag att det inte går att förklara för någon som inte är där än. Det närmaste jag komma en förklaring är att det är som att bli kär, det är ju trots allt det man blir. Man står ut med mycket från dem man älskar. Hur kan man inte älska, förlåta och ha överseende med någon som har hört ens hjärta slå från insidan, eller som man har väntat på så länge?
Med det inte sagt att jag (och andra mammor också, eller hur?) inte kan bli trötta på, förbannade på eller ledsna på våra barn. Det är inte alltid jag visar det, men ibland blir det väldigt tydligt. Man har sina regler och principer och framför allt så är man bara människa. Stubinen förlängdes inte så mycket av att bli mamma.
Och dottern ärvde den korta stubinen. Bäddat för trubbel med andra ord.
Men det bästa är ändå den lilla handen i min, en kram och en puss på morgonen från en liten som ligger och klappar en på kinden och glädjen som lyser i ögonen och får hela ansiktet att lysa upp när hon ser mig och kommer springande. Jag förvarar de stunderna i mitt hjärta och när det blir tjurigt och jag måste försöka vara sådan som jag vill att hon ska vara så tar jag fram de sakerna. Samma sak kommer säkert ske när Mini-me är en bestämd tonåring.
Citatet är från Kristen Proby, Fight With Me
Om du vill låna citatet i den form jag har gjort den här, fråga först eller länka tillbaka till det här inlägget. Tack!
Tänk vilken tur att jag bestämde mig för att våga fast jag inte var säker. Det blev ju så bra! Förresten har jag kvar både egentiden och de höga klackarna, och ibland får jag tillfälle att ta en drink i en sky bar med vidunderlig utsikt över en stad i ljus.
Som sagt; Jag hade klarat mig utan barn, men det hade inte alls varit lika roligt. För det har jag insett; lika jobbigt som det ibland är att ha barn, lika roligt är det. Det är mycket roligare än jag någonsin trodde. Det blir dessutom vad man gör det till, och det finns i princip inget man inte kan göra bara för att man är mamma.
Oh the joys and trouble of being a mother, of having a child. For many years I was certian I didn’t want or need for that matter, a child. Even now when I have a child I can feel that I don’t NEED to have children. Unlike some of my friends who felt their womb cry out when they saw pregnant women, mothers with prams and held cute little babies. I just didn’t feel it but I got to a point where I had to think about whether or not to wait for the perfect moment and the perfect feeling or just throw caution to the wind and go for it. I didn’t want to risk regretting anything when older, just because I was worried about not having time for myself, not being able to wear high heels and sip cocktails in fancy sky bars any more.
The hubby and I decided to have a baby and we were lucky to have our daughter.
I can’t say the pregnancy was a rose shimmering bubble. Nope, there were feet resembling the ones of an elephant, loud snoring at night, awful acne and a discomfort in my new body.
But then she came! The love I felt was sadly clouded by trouble with breast feeding and the shock of having a C-section. That’s what I get for being a control freak and thinking I could plan and decide over everything. Mother Nature gave me the finger so to speak.
Luckily I got over the sad feelings and every night I kissed my daughter good night I could feel the love come rushing. It grows day by day.
When I was younger I couldn’t understand how parents could put up with all the crap that comes with being a parent, the tantrums etc. How little I knew… No one could really explain it and now I know how difficult it is to explain to someone who has never experienced the love between a mother and a child.
Having said that I can get so tired and agry at my daughter. I don’t always show it, after all I do try to act the way I want her to behave, but I have a short temper and so does she, so it’s double trouble.
At the end of the day the best things is always the little hand in mine, kisses and hugs from a little one waking me up by gently stroking my cheek and the joy in her eyes when she sees me and comes running towards me.
These are the moments I cherish the most and keep in my heart, to hold onto in moments of tiredness and irritation.
I am so glad I decided to take a leap out into the unknown. It turned out to be very good!
Oh and by the way, I still have time for me, I still wear the high heels and every no and then I get the chance to sip on a drink in a fancy sky bar somewhere.
Like I said; I didn’t need children but it wouldn’t have been as much fun without children. Because that’s the realisation I have had; it might be hard work but it’s also a lot of fun. A lot more fun than I imagined.
Besides, things are what you make of them. There is nothing I can’t do just because I am now a mother.
