Som föräldrar till en tjej som snart är 4 år så hänger den frågan i luften. Ibland uttalas den och ibland går folk runt frågan lite. Vänner och familj undrar säkert men långt från alla frågar. Missförstå mig inte, jag blir inte upprörd av frågan. Det är helt OK att undra. Ingen har heller dömt oss för att Mini-me inte har något syskon (inte öppet i alla fall).
Både jag och sambon är uppväxta i en familj med tre barn, vi är båda mellanbarn men har lite olika erfarenheter av det. Han tyckte det var helt OK, men så är han också den enda pojken i tre generationer på sin mammas sida. Ni förstår ju själva att han fick en hel del uppmärksamhet. Jag däremot har en annan känsla av att vara mellanbarn, den mer klassiska bilden. Den där man varken är minst och sötast och därmed kommer undan med mord (nästintill) och inte heller är den äldre och duktiga som får ta ansvar. Man är lite i limboland och ibland blir man lite bortglömd. Det här beror inte på elaka föräldrar eller ett medvetet val från deras sida. Det blir av naturliga skäl så när man bara är två personer men har tre mindre personer som kräver något av en.
Jag kunde tycka livet var himla orättvist ibland när jag var liten, vilket barn gör inte det för den delen? Som vuxen tycker jag att mina föräldrar gjorde så gott de kunde och gjorde ett hyfsat bra jobb med att uppfostra och ta hand om mig och mina syskon. Fel och misstag kommer alltid finnas, och är oundvikliga då vi alla bär med oss saker och då våra beteenden grundas på en rad olika saker från vår egen uppväxt. Som förälder kommer man aldrig vara perfekt. Det vet jag ju när jag är förälder själv. Som mamma till ett barn förstår jag också hur mycket som krävs när man är mamma till tre barn.
Folk i min omgivning undrar hur jag hinner med allt jag gör. Jag tittar inte så mycket på TV är mitt svar. Men sen är det ju så att jag har bara ett barn, och jag väljer att ofta inkludera henne i det jag själv pysslar med för tillfället. Ett bra sätt för oss båda att umgås, jag får utlopp för min rastlöshet och Mini-me lär sig ny saker. Win-win situation!
Men om vi nu skulle ha mer än ett barn, hur skulle det bli med allt det där då? Skulle jag ha ork och tålamod att göra samma saker med två barn samtidigt? Helt ärligt är jag tveksam. Jag är tveksam till om jag skulle orka med mer än ett barn, samtidigt som jag vet att skulle jag ha två barn skulle jag fixa det också. Jag är tveksam till om jag VILL ha ett till barn, men samtidigt vill jag helst inte att Mini-me ska växa upp ensam. Syskon är kanske inte alltid ens själsfränder men de finns där. Framför allt finns de där när föräldrarna är gamla och kanske inte ens lever längre. Man står inte helt ensam i världen.
Fast bara för att man är syskon är det ju inte säkert att man umgås, träffas eller ens tycker om varandra. Det har jag också sett bevis på. Man förlorar något istället. Då blir ju syskonen en sorg istället för en glädje.
Jag struntar i vad ”man borde/ska” göra. Jag gör det jag själv vill och bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om det. Därför känner jag egentligen ingen press utifrån att skaffa fler barn. Nej pressen sätter jag på mig själv. Precis som när vi diskuterade om vi över huvud taget skulle ha barn eller inte så måste man bara bestämma sig. Annars går åren och helt plötsligt inser man en dag att det aldrig blev av, det där man hade tänkt sig. I det här fallet ett eventuellt syskon.
Mini-me själv vill gärna ha ett syskon, en syster för att vara mer specifik. Men hennes önskan har mer att göra med att hennes kompisar får syskon, och att hon har insett att jag har en syster. Hon vet ju ingenting om alla bråk man har med ett syskon eller alla ostyriga känslor man har när man känner sig förfördelad och bortglömd. Hon förstår ju inte att ett syskon innebär delad tid, delad uppmärksamhet och kanske färre julklappar också. Dessutom har jag försökt förklara att vi inte kommer kunna välja själva om det blir en syster eller bror. Med tanke på hennes ringa ålder tror jag dock inte hon har förstått det. Allt i livet funkar ju inte som på ICA, där man tar det man vill ha 🙂
När jag häromdagen satt och lekte med min lilla brorsdotter blev Mini-me oerhört svartsjuk. Ett syskon finns ju där hela tiden. Inget barn tycker det är lätt med den omställning det innebär att få ett syskon.
Men det finns ju så klart många positiva saker med att ha syskon också. Man har en lekkamrat, en vän och en bundsförvant (ibland). Man har någon att dela minnen med och man har ett band som man inte har med någon annan.
För mig är vännerna minst lika viktiga som familjen, och jag hoppas och tror att Mini-me kommer ha en stor vänskapskrets. Men kan vännerna alltid ersätta familjen? Och kommer hon känna så?
Det här är en svår nöt, nästan svårare än frågan om man ska ha barn eller inte.
Att få ett friskt barn är en oerhörd lycka i sig, och något som inte är alla förunnat att få. Om man skaffar ett till barn finns alltid chansen att något går fel. Den chansen finns alltid, men det känns lite som att ha vunnit på lotto och sen satsa alla pengar igen. Vad är oddsen för att man har samma tur igen? Det är skrämmande när man börjar tänka så och det är inget sätt att leva på. Man kan inte gå omkring och tänka att det värsta ska hända, jag vet det.
Vi har vänner med olika familjekonstellationer. En del har ett barn och är nöjda med det, en del har flera barn, en del har inga barn alls och är rätt nöjda med det också. Som med så mycket annat i livet finns det inga rätt eller fel.
Vi har inte bestämt oss i syskonfrågan än, och kommer nog inte göra det än på ett tag heller. Men visst undrar även jag ibland: är det inte snart dags för ett syskon?
Har ni flera barn eller är ni nöjda med ett barn? Hur resonerar ni kring den här frågan och hur ställer sig er omgivning till ert val? För jag kan tänka mig att de som har 13 barn också får frågor, fast av motsatt karaktär 🙂
Kram Christine
