Hej,
Kvällen blev inte riktigt som jag tänkte mig. Ibland när jag blir lite upprörd på folk brukar jag säga att de har hål i huvudet, ja kanske inte så moget uttryck, men ändock.
Idag fick dock orden en annan innebörd när Mini-me satt ute vid sitt lilla picknick-bord och åt mat. Jag gick in för att hämta mer åt henne och på vägen ut igen hör jag ett illvrål. Kommer ut och ser att hon har ramlat baklänges, med huvudet rakt ner på plattorna på uteplatsen.
Förstår att det där gör ont och när jag lyfter upp henne ser jag att det blöder i huvudet på henne. Inget jättestort hål, men tillräckligt för att tårarna skulle spruta. Hon är inte den som gråter i första taget, utan brukar resa sig upp, borsta av sig och säga; jag ramlade. Om hon gråter är det alltså illa.
Det tog lång stund att få henne lugn, att hon var trött gjorde inte saken bättre och det lååång stund innan hon var klar för natten, eftersom hon varken ville borsta tänderna eller gå på toaletten. ALLT gjorde ont! När hon dessutom kom på att hon inte skulle kunna sova eftersom hon hade ont i huvudet kom tårarna igen.
Mamma som man är har man lösningar på det mesta och till slut var hon klar för sängen och jag hade kommit på den briljanta idén att hon skulle kunna sova på magen. Nöjd med det fick hon sen sova i vår säng. Det händer inte ofta så då var hon helt plötsligt väldigt nöjd. Lustigt hur ett barn kan pendla så mellan att vara helt förtvivlad, till att börja prata om något annat, för att sedan börja gråta igen.
Jag läste en saga för henne och låg sen och pratade lite med henne innan jag gick ut från sovrummet. Hon låg ner och skulle sova när hon helt plötsligt sätter sig upp och säger: Dinosaurien kom och elefanterna var tvungna att gömma sig, och mamman hade en bebis, i magen. Jag har varit en bebis i din mage, men pappa har ingen bebis. God natt mamma!
Det tog ett tag innan jag fattade att hon pratade om en av Ice age-filmerna, där mammutarna flyr från en elak dinosaurie och de får en bebis. Man kan inte annat än skratta åt barn och deras minne, fantasi och sätt att vara. Underbart!
Önskar att jag kunde vara mer så. Då hade jag haft en bättre dag idag. Väldigt många irritationsmoment idag. Ni vet hur det är när man inte är den som bestämmer, men som ändå ska göra saker som andra bestämmer? Ja, det kallas ju att vara vanlig dödlig anställd på en icke chefsnivå ( I know) Men visst önskar man att de ibland frågade en själv, som faktiskt är den som har koll, INNAN beslut fattas. Aaarrrgggg! Nog om det!
Det blev en jättegod pastarätt ikväll, med smak av ost och vin. Dessutom bakade jag en tårtbotten till lördagens kalas och gjorde en plommonkompott.
Plommonkompotten ska jag ha till fredagsfikat imorgon.
Första gången jag använde den här typen av pasta, som jättestora snäckor, eller böjda rör.
Lumaconi heter de visst.
För 4 port. behöver du:
300 g pasta
300 g salsiccia
1 zucchini
2 hackade vitlöksklyftor
1 msk smör
2 dl smetana
1 dl torrt vitt vin eller vatten
1 dl oliver
salt och peppar
3 dl Svecia riven
1 dl hackad basilika
Gör så här:
Koka pastan. Skär korv och zucchini i skivor. Fräs dem tillsammans med vitlöken i smör i en stekpanna.
Rör ner smetana, vin och oliver. Låt koka ihop 2–3 min. Smaka av med salt och peppar.
Vänd ner såsen, ost och basilika
i den nykokta pastan.
Imorgon ska jag visa er hur jag gjorde tårtbottnen. Jag är verkligen ingen expert på det, snarare tvärtom, men det är ett bra recept.
Dags att knyta sig, ska gå upp tidigt imorgon och baka klart fredagsfikat. Kakan är godast ljummen så jag vill grädda den imorgon, innan jag åker till jobbet.
Kram Christine
