Jag ruttnade på vägen hem från jobbet idag, så efter dagishämtningen styrde vi kosan mot ett hamburgerställe. Inte så mycket för Mini-mes skull, hon äter inte hamburgare, som hon så fint upplyste mina föräldrar om en gång när de gjorde sig till. Mest för min skull. För jag kände bara inte för att komma hem och ta hand om disk, mat och tvätt. En liten stunds respit på en väl upplyst och plastig hamburgerkedja, med ljudet av fritöser och musik i bakgrunden var vad jag behövde.
Idag fick jag dock Mini-me att äta en av tre kycklingnuggets från barnboxen. Med viss tveksamhet gick den ner. Mmm fiskpinnar sa hon.
Jag sa: Eh nej det är ky ja precis fiskpinnar, mmm vad gott.
En hallonpaj med glass slank däremot ner. Nemas problemas! Utan minst en nuggets blev det ingen paj, det var dealen. Jag är inte bara mamma, jag är en förruttnad och desperat mamma.
Med ruttnat menar jag så klart att jag har ledsnat totalt. Idag var ingen bra dag, inte så att jag vaknade på fel sida utan bara skit som smög sig på.
Jag har ledsnat på både det privata planet och jobbmässigt. Två stora skeppningar på jobbet som ska gå av stapeln här i veckan går inte alls enligt planerna och jag blir så trött. Att det liksom inte kan flyta på. Att jag ska vara motorn i saker och ting och att samma saker diskuteras om och om igen utan förändring. Det går igen både här och där.
Nu ska jag samla ihop mig och mitt barn och åka hem.
Men först ska ett nytt paket med klänningar från Zalando hämtas ut.
Kram Christine
