Etikett: Känslor

En mamma som ruttnar

Jag ruttnade på vägen hem från jobbet idag, så efter dagishämtningen styrde vi kosan mot ett hamburgerställe. Inte så mycket för Mini-mes skull, hon äter inte hamburgare, som hon så fint upplyste mina föräldrar om en gång när de gjorde sig till. Mest för min skull. För jag kände bara inte för att komma hem och ta hand om disk, mat och tvätt. En liten stunds respit på en väl upplyst och plastig hamburgerkedja, med ljudet av fritöser och musik i bakgrunden var vad jag behövde.
Idag fick jag dock Mini-me att äta en av tre kycklingnuggets från barnboxen. Med viss tveksamhet gick den ner. Mmm fiskpinnar sa hon.
Jag sa: Eh nej det är ky ja precis fiskpinnar, mmm vad gott.
En hallonpaj med glass slank däremot ner. Nemas problemas! Utan minst en nuggets blev det ingen paj, det var dealen. Jag är inte bara mamma, jag är en förruttnad och desperat mamma.

20130416-181113.jpg
Med ruttnat menar jag så klart att jag har ledsnat totalt. Idag var ingen bra dag, inte så att jag vaknade på fel sida utan bara skit som smög sig på.
Jag har ledsnat på både det privata planet och jobbmässigt. Två stora skeppningar på jobbet som ska gå av stapeln här i veckan går inte alls enligt planerna och jag blir så trött. Att det liksom inte kan flyta på. Att jag ska vara motorn i saker och ting och att samma saker diskuteras om och om igen utan förändring. Det går igen både här och där.

20130416-181816.jpg

Nu ska jag samla ihop mig och mitt barn och åka hem.
Men först ska ett nytt paket med klänningar från Zalando hämtas ut.

Kram Christine

Att vara mamma

Att bli mamma är nog den största händelsen i ens liv. Det är omtumlande och för alltid har livet tagit en annan vändning. Det kommer aldrig mer bli sig likt. Det kommer heller aldrig bli som man har tänkt sig, men så är det ofta med livet. Det har sin egen gång, och är inget vi kan rå över.

Innan man får barn tror man sig veta hur det är, man vet ju faktist på ett ungefär. Hur svårt kan det vara, liksom? Man har drömmar, förhoppningar, planer och idéer om hur det ska vara när just jag får barn. Det är bra, det ska man ha, det är ett led i processen under graviditeten och naturligt att man förbereder sig för vad som komma skall. 

Men man ska vara försiktig med att planera FÖR mycket, för som sagt, hur det nu än är, hur mycket du än planerar så är det faktiskt inte DU som bestämmer. Naturen bestämmer och gör som den vill. Oftast går det bra, men tyvärr finns det gånger när ödet vill något annat. Det här måste man ha i bakhuvudet när man planerar och drömmer, även om man inte ska gå och oroa sig och spela upp olika scenarion i sitt huvud i onödan.

När det gäller graviditet, förlossning och att vara mammaledig är det tyvärr inte många som berättar allt, speciellt inte om det de har att säga inte är så rosenskimrande som det gärna ska vara.

Jag tänkte på det när jag läste den här artikeln på Aftonbladet.se. En förtvivlad mamma ser ingen annan utväg än att hoppa från bron vid Slussen, i Stockholm, med sitt lilla barn i famnen. Hon är inte den enda, det finns många mammor därute som mår dåligt och inte lever i någon babybubbla. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att må så dåligt. Men jag vet hur det är att inte vara som ”alla andra mammor”. Jag vet hur det är när känslorna för ens barn inte infinner sig direkt.

Jag hade en jättebra graviditet, även om jag gick upp 20(!) kilo och hade så svullna fötter att de såg ut som en elefants. Inget illamående, inga foglossningar. Men jag tyckte inte om det.  Det var inget skimmer kring mig och varken hud eller hår var extra vackert. Jag var inte alls bekväm med den nya kroppen och mot slutet var jag så less på det och muttrade om att jag minsann inte tänkte gå en dag över tiden.

Jag slapp gå över tiden, jag fick mitt barn ett par dagar innan beräknat, och det var för att jag var envis och stod på mig. Barnet hade inte fixerat sig och jag krävde att de kollade upp det och till slut, ett par dagar innan beräknad födsel gav en barnmorska med sig och skickade ner mig och sambon till sjukhuset för undersökning. Där tjatade jag till mig en bäckenbottenröntgen och mycket riktigt, något stod inte rätt till. Mitt bäcken var för trångt, barnet skulle aldrig kunna komma ut på naturlig väg.

Jag kommer ihåg hur jag satt på britsen och min läkare, som passande nog hette Jesus, sa att jag gärna fick försöka föda naturligt men att det aldrig skulle gå. Jag tackade nej till erbjudandet och då fattades beslutet om kejsarsnitt. Vi började bläddra i våra respektive kalendrar för att se när det skulle passa att ett barn föds. En surrealistisk känsla. Det som man inte kan styra över skulle jag helt plötsligt boka in i min kalender. DET VAR EN OVÄNTAD VÄNDNING!

Det blev möten med barnmorskor och narkosläkare och vi fick helgen på oss. Måndag morgon skulle vi infinna oss för operation. Där någonstans började det för mig. Jag är pragmatisk fast ändå känslomänniska. Jag visste att det var det absolut bästa för både mig och barnet, det fanns ju faktiskt ingen annan utväg, men jag har varit förskonad från olyckor, sjukdomar och sjukhus och var lite rädd för det. Samtidigt som jag sa till mig och alla andra att det skulle bli bra så mådde jag dåligt. Dels för operationens skull, men framför allt för att jag kände mig oerhört snuvad på förlossningen.

Här hade jag planerat, packat väskan med saker jag kanske skulle vilja ha under förlossningen; musik, ljus, choklad, skrivit förlossningsbrev, tränat profylaxandning och blivit osams med sambon under de övningarna för att han inte gjorde rätt. Allt i onödan. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag skulle aldrig ha en förlossningshistoria att berätta med de andra mammorna i köket, på en middag med vänner. Jag skulle aldrig ha en sambo som skulle vara sjukt imponerad över min kropp och styrka.

Kejsarsnittet gick bra, vår dotter kom och fyllde hela rummet med sitt skrik. Klart missnöjd över att bli utdragen från värme och mörker och till ljus och kyla. Efter ett par dagar på sjukhus fick vi komma hem, jag kunde inte amma. Jag kämpade på alla sätt och vis och men det funkade inte och efter mycket strul och många tårar fick vi ge henne ersättning. Jag kände mig så oerhört värdelös. Jag kunde varken föda eller mata mitt barn. Vad var jag för mamma? Vem behövde mig? Dessutom ville känslan inom mig, den där att som sa att det var en gullig bebis jag hade men att det knappast var mitt barn, den ville inte ge med sig. Det kände som om jag tog hand om en bebis, vilken som helst.

Jag försökte förklara hur jag kände men fick inte den respons jag behövde och därefter sa jag det inte igen. Jag mådde dålligt, gjorde allt som jag skulle och väntade på att det skulle gå över. Det var kämpigt och rörigt runtomkring. Sambons mormor hade hamnat på demensboende och det var inte bara vi, jag och min sambo, som skulle ställa om sig till att vi nu var föräldrar.

Sambon var tvungen att jobba, i en annan stad. Duktiga, självständiga Christine fixade och donade som vanligt. Åkte än hit och dit, på aktiviteter och resor med min dotter. Tog långa promenader med hunden och fikade med andra mammor. Känslan av att bara ta hand om någons barn hade sakta börjat försvinna och en kväll när jag la henne i sin säng för kvällen vällde kärleken över mig. Den lät vänta på sig men när den kom var den lika stark som vilken moderskärlek som helst.

Trots alla mamma-barn-aktiviteter var jag rastlös. Det var helt enkelt inte roligt att vara hemma med ett barn på heltid. Jag ville jobba, jag ville inte ha ett förhållande där traditionella könsroller knackade på dörren och flyttade in utan att fråga. Jag ville ha tid för mig själv. Nu har jag haft en otrolig tur och haft ett barn som snabbt har rättat in sig i rutinerna jag skapade. Hon sov hela nätterna, i sitt eget rum och sov middag flera timmar åt gången. Den vakna tiden var hin nöjd och glad. ÄNDÅ kände jag att jag ville ha tid för mig själv, då jag inte var mamma utan bara mig själv.

Vi har haft tur och har kunnat få mycket barnvakt och hjälp när vi velat. Det har varit räddningen för mig. När jag sen kunde gå tillbaka till jobbet var lyckan total. Chefen undrade om jag verkligen ville jobba heltid men jag kunde inte tänka mig något annat. Jag inte bara ville, jag behövde få jobba heltid.

Nu för tiden är jag sällan den som lämnar eller hämtar på dagis. Min sambo kommer hem före mig. Jag vabbar väldigt sällan. Är min dotter sjuk är oftast antingen min sambo eller mor/farföräldrar hemma med henne.

Jag skäms inte för det.

 

Det jag vill få sagt, och som jag hoppas att jag kan få en del att förstå, är att man måste inte tycka det är roligt att vara hemma. Inte alla nyblivna mammor känner ett omedelbart lyckorus. Man kan må dåligt, man FÅR må dåligt och man måste säga till. Man måste be om hjälp. För mig gick det över, de ledsna känslorna försvann och jag mådde bra igen. Men det är inte säkert att det är så för alla. Vi mammor måste sluta hetsa varandra med hur underbart allt är och börja prata om hur det egentligen är, när ingen ser. The good, the bad and the ugly. Var öppen! Ingen tjänar på en fasad.   

Inget av det här betyder ju att man INTE älskar sitt barn. Det är viktigt att poängtera för jag tror att många känner så och av rädsla för att framstå som dåliga mammor säger man inte hur man egentligen känner.

 

Kom ihåg; en lycklig mamma är en bra mamma. Mår du bra mår ditt barn bra.

Kram Christine

 

Plugin from the creators ofBrindes Personalizados :: More at PlulzWordpress Plugins