
Idag är inte bara en ledig dag. Idag är en viktig dag. En dag när vi firar vårt fina land och alla som bor här. Det spelar ju ingen roll vart man är född eller hur man kom hit. Vi som bor här tycker om vårt land, och ja det är vårt. Det är allas land. Vi pratade om det här igår på bokklubbsträffen. Att det vore så mycket enklare om alla bara kunde försöka se den andra sidan av en sak. Att man måste förstå att ingen frivilligt lämnar sitt land och sina kulturer och seder om man inte måste. Att alla vi människor strävar efter att ha det bra och ge våra barn de bästa förutsättningarna man kan. Att om man bor i ett land med krig och svält, eller förtryck och där ens mänskliga rättigheter kränks samtidigt som man vet att det finns länder där alla får säga vad de vill, där man får rösta och där valen inte kräver övervakare från FN, där det finns mat till alla och där livet kan handla om mer än överlevnad så är det inte konstigt att man väljer det, att man vill dit. Det som vi ser som självklart och många gånger tar för givet ska vi inte förvägra andra.
Vi lär våra barn att det är OK att tycka olika, att man inte behöver vara osams för det, vi lär våra barn att försöka prata istället för att slåss med varandra, vi lär våra barn att dela med sig. Det är viktigt att leva som man lär. Barn gör ju trots allt inte som man säger, utan som man själv gör.
Vi pratade igår om hur lustigt det är att en del människor ondgör sig över att ”de där invandrarna” söker sig till samma ställe, bara håller sig till varandra, äter sin konstiga mat och inte anpassar sig till vårt sätt att leva. Samtidigt åker en del människor till sina hus i t.ex. Spanien, i områden där det bor andra svenskar, det är ju så trevligt att träffa andra som man kan prata med och som man kan fira midsommar med, trots att man är utomlands. Och det är klart man vill ha svenskt kaffe och kaviar på frukostbordet och att barnen ska kunna äta köttbullar till middagen.
Vad hände med integreringen där? Borde inte de svenskarna ta en lång siesta, tänka mañana mañana (för det vet man ju att folk söderöver tänker), gå ut och äta middag sent och ha svärföräldrarna boende hos sig, så att man kan vara en enda stor familj? Jag generaliserar, jag vet, men du fattar vart jag vill komma, eller hur?
Begär inte saker av andra, som du inte själv är villig att göra. Försök ha förståelse för att andra är precis som du, det vill säga, de vill vara med likasinnade, som förstår dem och förstår hur de tänker. Sen spelar det egentligen ingen roll om det handlar om att man talar samma språk, har samma seder och bruk eller om man tycker om att spela medeltidsrollspel. Man vill bli accepterad för den man är och inte ifrågasatt. Man vill leva sitt liv.
Vi får hem brev från SD i brevlådan ibland, vilket gör mig full i skratt. De har ju ingen aning! Kom hit och knacka på istället, så kan jag bjuda in på en kopp kaffe och en svensk kanelbulle, en danskt wienerbröd, en amerikansk cheesecake, en finsk pinne, en fransk macaroon, en rysk pirog och en frasig bit baklava.
Världen och Sverige är som ett fat med sju sorters kakor, fast egentligen oändligt många fler sorter. Det är ingen som gnäller över flera olika sorters kakor, alla med olika utseenden och smaker, vid ett kalas. Så om olikheter kan accepteras ibland tycker jag att de kan accepteras hela tiden.
