Idag kom Mini-me till mig, slängde sig på sängen där jag låg, och sa: mamma jag vill prata med dig.
Sen satte hon igång att prata vitt och brett om förra helgens cirkusbesök.
Nog för att det var ett sätt att förhala lägdags men oerhört sött, och något hon ändå skulle kunna göra.
Jag vet ju att hon inte är en bebis längre, utan en stor tjej, ett ämne som för övrigt tangeras varje dag. Mest av henne själv faktiskt 🙂
Men hon är ju bara tre ynka år, inte mycket egentligen, och ändå är hon en så fantastisk människa, som har lyckats med det ingen annan kunnat. Nämligen vända upp och ner på hela min tillvaro bara genom att finnas.
Jag tänker på alla dessa stunder jag hoppas vi kommer få tillsammans och jag hoppas att hon kommer till mig och vill prata även när hon är 16 år.
