Hej,

Läste en, för mig, lite lustig grej i DN.

En person har skrivit in till vett-och etikettgurun Magdalena Ribbing för att få bekräftat huruvida hon har trampat i klaveret eller inte när hon kallade sin adopterade kusins föräldrar för mamma och pappa. Du kan läsa hela inlägget HÄR

Hennes fråga baserar sig på att kusinen ifråga har bytt tillbaka till sitt ursprungliga efternamn och börjat ha lite kontakt med sin biologiska familj.

Personen poängterar att hon inte tycker det spelar någon roll att kusinen är adopterad, och har en vanlig och sund inställning till dennes familjerelationer, men eftersom hen nu verkar normalt funtad förstår jag inte varför personen helt plötsligt oroar sig för etikettsbrott.

Är detta verkligen ett problem? Är det någon som känner igen sig i detta? Om nu kusinen anser att personen sagt fel får hen väl säga till? Det är väl inte så mycket svårare än så, eller?

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag själv är adopterad. Ja, ni som sett de få bilderna på mig här på bloggen kanske redan har listat ut det. Jag märker ibland när jag pratar med folk att det råder viss osäkerhet om vilka som är min mamma och pappa och vilka mina syskon är. Menar jag de biologiska eller menar jag de här i Sverige?

För mig är det ju så självklart. Min mamma och pappa och mina syskon är de som jag har växt upp. De som har plåstrat om mig när jag har slagit mig, gett mig utegångsförbud när jag var trotsig tonåring, lärt mig saker och visat mig vägen, slagits med mig om leksaker och vart i soffan man ska sitta, de man har kräkts på (bokstavligt talat) i bilen på en lång semesterresa och som man kan ha väldigt lite gemensamt med fastän man samtidigt har många gemensamma nämnare och minnen. Familjen, de man inte väljer själv och som man inte alltid kommer överens med men som ändå är skönt att veta att man har.

Många är intresserad av mitt ursprung och vill veta mer, och undrar om jag tycker det är jobbigt att prata om det. Jag förstår att det nog finns en del som kan tycka att det är jobbigt att prata om, men vi adopterade är inte superkänsliga. Vi är fullt medvetna om att vi är adopterade och precis som många andra människor tycker vi om att prata om oss själva 

🙂

Jag tror att vi vuxna många gånger borde lära av våra barn. Våga fråga. Det är många gånger jag har förklarat för barn varför jag ser annorlunda ut och visat på en jordglob eller karta vart jag bodde när jag var liten. Sen när man förklarat det så är det bra och de går snabbt vidare till annat. 

  För övrigt kan jag tillägga att jag aldrig har träffat min biologiska mamma, inte för att jag inte har haft möjligthet. I det avseendet har jag mer tur än många andra adopterade personer, utan för att jag inte har ett behov av att träffa henne. Jag är henne evigt tacksam för att hon gjorde en så stor uppoffring och gav bort mig till andra människor, så att jag skulle få det bra. Men jag kan inte prata med denna kvinna, som jag inte känner eller vet något om, utan en tolk. Jag vet inte vad hon har för förväntningar på mig, om vi nu skulle träffas. Kan jag leva upp till dem, och borde jag ens försöka?

Det låter kanske hårt men jag tänker att om jag ska klampa in i någon annans liv, och visa upp allt jag är och har, så kräver det ett visst ansvar av mig. Kan jag sen, efter mötet som kanske inte alls blir som på TV, bara återgå till mitt vanliga liv? Vad bör jag göra?

Det är många frågor och inte helt lätta att svara på. Som så ofta i livet finns inget rätt eller fel. Alla måste handla efter eget hjärta.

Oj då, nu bar det iväg lite när jag skrev. Ja, hur ser ni på det hela? Det är alltid intressant med andras åsikter.