Jag är inte jättemycket för föräldraforum men har på senaste tiden återkommit till Allt för föräldrars sida. Det finns en del intressanta artiklar där, varav denna är en sådan. Det berör ett ämne som jag i ärlighetens namn inte reflekterat mycket över men som är en intressant frågeställning.

Nämligen; hur bekräftar du ditt barn, och andra i din omgivning? 

Är det beröm för allt och inget eller försöker du bekräfta människor på andra sätt?

Det är bloggerskan Lady Dahmer som har skrivit detta. Har aldrig läst hennes blogg förut, och vi har inte riktigt samma uppfattning om saker och ting, men de är ju de människorna som det är intressant att följa och prata med. Det är då livlig och intressant diskussion uppstår, det är då man kan få sig en tankeställare och få ett nytt perspektiv.

Hon ger inte beröm för vad folk gör eller ser ut. Hon menar att det skapar stress och ett onödigt behov av att prestera för berömmets skull. Att man kanske inte är bättre än sin senaste prestation (vilket nog många ändå kan känna igen sig i). Hon skriver” Barn vill inte ha beröm, de vill bli sedda och bekräftade”.

Jag ger min dotter och även andra i min omgivning både komplimanger och beröm. Jag försöker att säga vad jag tycker till folk och vill gärna uppmuntra om jag kan. För vem vill inte få höra något snällt och trevligt? Jag berömmer t.ex. folks kläder, arbetsinsats och handlingar. Men är det så fel? Inte så länge det är äkta anser jag. Med beröm växer man och ett barn som får höra att det den gör är bra blir ju stärkt av det.

Jag försöker verkligen tänka på att INTE berömma min dotter FÖR mycket vad gäller utseendet, för att jag vill att hon ska veta att hennes värde inte sitter i hennes docksöta utseende. Så jag berömmer saker hon gör och sättet hon är på.  Jag förstår vad Lady Dahmer är ute efter men jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra.

Likväl som jag ger beröm kommer jag med frågor om vad teckningen föreställer, eller om det var roligt på dagis idag och vad de gjorde där idag. Jag tar mig tid att sitta med henne och prata, leka och busa. När hon ropar på mig tittar jag på henne. Vinkar till henne, ser till att hon vet att jag ser henne och ser vad det är hon upplever. Det kan vi sen återuppleva. Men det är också så att när jag pratar med någon får mitt barn vänta. Jag försöker få henne att inse att hon inte ska avbryta, utan vänta på sin tur.

Allt det här kommer naturligt, för mig i alla fall, och de flesta andra tror jag. Likväl som det kan slå över om man får applåder för minsta lilla man gör tror jag att det kan slå över om man aldrig får höra att man är bra.

Det är väl som med allt annat i livet; sunt förnuft och en lagom dos tar en långt.

Vad tycker ni och hur gör ni?

Det här tror jag kan bli en intressant diskussion och jag har på känn att åsikterna går vida isär 🙂