Hej,

Igår, efter jordgubbsplockningen passade vi på att åka ut till Sjökrogen i Katrinelund. Det var mitt första besök där, och jag blev en aning förvånad över utvecklingen som har skett.


katrinelund1-copyright

Ni förstår, även om jag har spenderat många somrar i Katrinelund har jag inte varit där på flera år nu. Min mormor och morfar hade en sommarstuga, inte långt från där Sjökrogen ligger idag. Mormor och morfar är borta sedan flera år, och deras sommarstuga bebos nu av andra människor, så det fanns liksom aldrig en anledning längre att åka dit ut. Så märkligt att röra sig i områden man känner till så väl, men där man nu betraktas som en främling. Det kändes väldigt konstigt att åka förbi sommarstugan och se andras bilar på uppfarten och andra människor på altanen.

Den stora eken som jag, men framför allt min syster, klättrade i är borta. Likaså tallen som stod på andra sidan eken, varimellan det fanns en hängmatta. Om man inte var försiktig när man låg i den kunde man trilla ur, rakt ner på tallkottarna vilket gjorde himla ont men fick morfar att fnissa lite. Borta är också hans växthus där han odlade tomater och gurka. Om hans snickarboa fanns kvar kunde jag inte se, men därinne har jag täljt något snett och vint, och vid sidan om har jag stått och tittat på när morfar fileade fisk.

Katrinelund4-copyright

Kommer ihåg en gång när jag skulle pröva på det hela själv och byxa några abborrar, utan att fråga om lov först. Det gick ju sådär, jag fick bara med mig halva filén och morfar blev arg. Tyckte det var jävla onödigt. Men sen visade han mig hur man skulle göra. Inte för att jag är en mästare på att filéa fisk idag, men de kunskaperna jag besitter i det ämnet får jag ändå tacka morfar för.

Där i skogarna kring stugområdet och Sjökrogen har jag plockat blommor, gått på grusvägarna med min syster med metspö i handen, hoppat över stora leriga pölar på väg till morfars båt, trätt smultron på strån, plockat svamp och  blåbär, cyklat på mormors gamla rostiga cykel och fått ont i baken av pakethållaren, badat och ätit glass.

Där på den långa bryggan vid badet som fortfarande finns kvar, precis bredvid Sjökrogen, har jag stått stel som en pinne och tittat på en snok som kom simmande i vattnet.

Katrinelund2-copyright

Så konstigt att det där numera finns en jättefin restaurang, som verkligen passar in där. Ett smycke vid Hjälmaren.

Jag är så glad att det är så fint, och att det är så populärt. Jag önskar bara att vi hade behållit mormor och morfars sommarstuga. Den hade varit perfekt att ha nu, när man jobbar och gärna vill komma ifrån ibland. När man har en  liten skrutt som man vill ge likadana sommarlov som man själv hade. Det låter så lyckligt och bra, och det var det, men så klart inte jämt. Ibland regnade det, ibland ville vi inte vara på landet, ibland var vattnet i sjön äckligt att bada i. Men ni vet ju hur det är när man minns tillbaka. Man minns mest det som var bra. Tur är väl det.

Katrinelund3-copyright

Ljummen banankaka med kondenserad mjölkkola, passionsfrukt, mynta och vaniljglass till mig och mamma. (Inte den lättaste att fotografera i eftermiddagssolen)

Vaniljglass med färska bär och chokladkross till Mini-me.

Nu när jag har kommit över den initiala chocken kan jag åka tillbaka till Sjökrogen. För utsiktens skull, för stämningens skull, och inte minst för matens skull. För om resten av menyn är som den efterrätt vi åt så är det himmelskt gott.

För den var ljuvlig!