God morgon kära läsare!

Hur mår ni idag? Vad gör ni om dagarna? Det är spännande att se statistiken för bloggen men ännu mer spännande att få veta mer om er som är bakom statistiken. Siffrorna tyder på att fler än mina vänner och familj läser bloggen. Lämna gärna en kommentar och berätta om er själva och vad ni tycker om inläggen.

Nu till dagens mamma-ämne. Eftersom det är Mors Dag på söndag tänkte jag skriva lite om moderskap och föräldraskap här på bloggen. Jag vet, det här är främst en matblogg men familjen upptar ju mycket av min tid också och har så klart en central del i min familj så det är oundvikligt att jag kommer skriva om dem.

Dessutom tycker jag att det är kul att dela med mig av mina tankar och känslor. Jag brukar få positiva reaktioner på det, och alltid är det någon som känner igen sig.

När min dotter föddes försökte jag precis som de flesta nyblivna mammor att amma. Det gick så där men vi kämpade på i ett par dagar fastän det inte kändes bra alls och jag försökte få BVC att förstå.

Till slut blev det ner till sjukhus med vårt lilla pyre, på bara ett par dagar hade hon blivit undernärd och tappat alldeles för mycket i vikt. Vi fick komma ner till BB och ligga kvar över natten. Jag fick pröva en elektrisk bröstpump och det var ingen speciellt trevlig sak. Dock blev det uppenbart varför Mini-me hade gått ner för mycket i vikt. Jag hade ingen mat till henne. Ja, ytterst lite i alla fall. Inte på långa vägar tillräckligt för att kunna mätta en hungrig bebis.

Det var inte mycket att diskutera, det skulle matas med ersättning, ” så flickan får bli mätt” som en barnmorska på BB sa. Efter det kunde vi åka hem igen och allt var frid och fröjd. Ja, jag slapp inte bröstpumpen utan den fick stå bredvid sängen i ett par veckor. Ett jäkla sjå det där; amma, pumpa och sen mata med flaska. Gjorde inte mycket annat ett tag. Ni kanske känner igen er? Det är nog detsamma oavsett om man ammar eller inte de där första veckorna.

Efter en månad tröttnade jag på bröstpumpen, den fick åka tillbaka till sjukhuset, jag slutade väcka henne mitt i natten för att hon skulle äta och efter det fick Mini-me bara ersättning på flaska. Det har aldrig varit några problem för oss och det var så skönt att kunna ge henne ordentligt med mat och veta hur mycket hon hade fått i sig. Dessutom sov hon som en stock nätterna igenom vilket var oerhört skönt.

Om vi nu var nöjda kan man ju tro att alla var nöjda, men se det funkar ju inte riktigt så. Även om jag tyckte det var oerhört skönt att flaskmata mitt barn så fick jag ju inte riktigt säga det högt. Det är nästan lite fult. För man SKA amma. Så är det bara. Det är det bästa för barnet etc. etc. Jag hävdar att en lycklig mamma är det bästa för barnet.

Ett tag kände jag mig inte som en riktig mamma, jag som varken kunde föda eller göda mitt barn så som naturen hade tänkt sig. Dessutom tyckte andra mammor att jag inte visste var det ville säga att vara mamma eftersom jag fick sova på nätterna. Jag förstod snabbt att den enda fördelen jag hade fick jag inte ta upp i större grupper, det blev lite dålig stämning bland de trötta mammorna som knappt fått en blund kan man väl säga. Om jag sa det fick jag sen snabbt tillägga att jag inte kunde amma, då blev det lite synd om mig.

Nu har jag kommit över det där och känner mig i allra högsta grad som en mamma. Men jag skulle vilja att vi är lite mer toleranta mot varandra. Jag kommer på mig själv med att kommentera och döma andra och det är inte bra. Så länge man inte gör sitt barn illa finns det inga rätt eller fel.Det finns bara olikheter. Det gäller att komma ihåg det och kunna acceptera det.

Hur upplevde du första tiden som mamma?

Ammade du eller körde du med ersättning?

Önskar dig en bra dag!

Kram Christine