Hej,
Ja det är precis som rubriken säger. Jag har äntligen kommit igång med vanliga styrketräningen igen, så nu ska här varvas löpning (som jag i år för första gången kom över tröskeln med och nu njuter av, inte bara efteråt utan även under själva löpningen). Det är så himla kul och stärkande för både kropp och själ att känna att man kommer framåt med sin träning, att man utvecklas och blir starkare. För mig är det nog så viktigt att bli starkare rent mentalt. Kroppen orkar egentligen bra mycket mer än vad huvudet tror. Jag har alltid varit expert på att maska när jag tränar. I huvudet har jag haft en röst som säger att jag inte orkar mer, att jag är trött och att jag inte måste träna.
I somras när jag kom igång med löpningen så var den största grejen, och den som har gjort mest skillnad, att jag släppte tidshetsen. Jag sprang för att det var skönt och för att jag ville bli bättre. Jag sprang för att jag mådde bra av det. Vilken tid det tog för mig att ta mig runt var inte det viktiga, även om jag noterade tiderna och förbättringarna med glädje. För det var också en fantastisk insikt. Att när jag inte brydde mig om tiden, när jag ersatte den irriterande rösten i huvudet med en peppande röst som manade på och gav mig delmål längs rundan, och var kontinuerlig i min träning så insåg jag plötsligt att jag sakta men säkert blev snabbare. När jag slutade hindra mig själv förbättrade jag mig själv. Jag slutade tänka att jag är så dålig på att springa och började tänka att det får ta den tid det tar. Det låter kanske självklart men det är konstigt vilka mentala spärrar man kan sätta upp för sig själv och hur mycket de faktiskt inverkar på ens resultat, oavsett om det är en löptid eller ett jobb.
Men så hur får man träningsvärk i diafragman?? Är det ens möjligt tänkte jag idag och var tvungen att googla det. Jodå, det verkar fullt möjligt.
Jag körde ett pass i måndags morse, åkte till gymmet och körde mitt pass själv och tyckte inte alls att det var trist eller pinsamt, utan bara skönt. Fokus på mig själv! Körde detta magpass med pilatesboll.
Det kändes under tiden jag tränade men inte så farligt ändå. Inte helt lätt att hålla bollen i styr, vilket så klart är en del av träningen.
Efter passet testade jag att gå armgång. Tänk att det ska vara så läskigt att släppa taget för att komma vidare till nästa stång. Jag faller ju inte mot min död direkt utan landar på fötterna på en matta, om jag tappar taget. Men ändå stretar hjärnan emot. Jag släppte taget två gånger men tredje gången körde jag på och kom över till andra sidan utan problem. När jag väl är på andra sidan kan jag inte förstå att jag tvekade och tvivlade på mig själv.
Är det inte ofta så i livet rent generellt?
Igår morse när jag vaknade kände jag att den där träningen med pilatesbollen hade gjort susen. Magen har verkligen fått sig en omgång, därav träningsvärken som t.o.m. gjorde det jobbigt att skratta idag, vilket dock inte hindrade mig från att tjuta av skratt när jag pratade med en kompis.
Idag körde jag detta pass, som jag först tyckte verkade vara lite för lite. Jag ändrade mig efter en stund…
Efter två varv av detta samt uppvärmning och nedvarvning på löpbandet åkte jag hem för att duscha och sen åka till jobbet. Väl hemma hade jag svårt att tvåla in mig och smörja in mig efter duschen, för armarna skakade nästan. Så det här passet gjorde nog sitt också och lär väl kännas än mer imorgon.
Nöjd att jag ökade från 12 till 16 kg idag. Ett stort steg för mig!
Imorgon blir det gymmet igen och ett träningspass för benen.
Jag hoppas verkligen jag kan hålla fast vid träningen nu, för det känns som om jag har kommit över en tröskel. Det känns roligare än det gjort på länge!
Jag har börjat lägga mig tidigare på kvällarna också, ännu ett led i min förbättring och något som verkligen ger effekt. Så nu är det dags för mig att säga godnatt.
Kram Ch