Kategori: Me, myself and I

Dagens miss

Var helt klart att inte köpa moussepulver för att enkelt och snabbt fylla tårtan, så att jag kunde få den klar ikväll.
Istället måste jag imorgon fylla, spackla, täcka och dekorera tårtan. Dessutom baka kakor som ska dekoreras.
Ja ja, det blir kalas hur som helst och ungarna kommer knappast bry sig hur kakor och tårta ser ut.

Fast på ica

Skulle in en snabbis på ica och nu är jag fast här. Jag är dock inte ensam. Regnet är som en vägg därute, ingen vill gå ut.
Jag står och klurar på vad jag ska fylla kalaspåsarna med. Brukar inte ha så mycket godis i.

20120806-165913.jpg
Funderar också på hur kissnödig jag egentligen är, tillräckligt för att gå på en offentlig toalett?

20120806-170052.jpg

Att vara mamma

Att bli mamma är nog den största händelsen i ens liv. Det är omtumlande och för alltid har livet tagit en annan vändning. Det kommer aldrig mer bli sig likt. Det kommer heller aldrig bli som man har tänkt sig, men så är det ofta med livet. Det har sin egen gång, och är inget vi kan rå över.

Innan man får barn tror man sig veta hur det är, man vet ju faktist på ett ungefär. Hur svårt kan det vara, liksom? Man har drömmar, förhoppningar, planer och idéer om hur det ska vara när just jag får barn. Det är bra, det ska man ha, det är ett led i processen under graviditeten och naturligt att man förbereder sig för vad som komma skall. 

Men man ska vara försiktig med att planera FÖR mycket, för som sagt, hur det nu än är, hur mycket du än planerar så är det faktiskt inte DU som bestämmer. Naturen bestämmer och gör som den vill. Oftast går det bra, men tyvärr finns det gånger när ödet vill något annat. Det här måste man ha i bakhuvudet när man planerar och drömmer, även om man inte ska gå och oroa sig och spela upp olika scenarion i sitt huvud i onödan.

När det gäller graviditet, förlossning och att vara mammaledig är det tyvärr inte många som berättar allt, speciellt inte om det de har att säga inte är så rosenskimrande som det gärna ska vara.

Jag tänkte på det när jag läste den här artikeln på Aftonbladet.se. En förtvivlad mamma ser ingen annan utväg än att hoppa från bron vid Slussen, i Stockholm, med sitt lilla barn i famnen. Hon är inte den enda, det finns många mammor därute som mår dåligt och inte lever i någon babybubbla. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att må så dåligt. Men jag vet hur det är att inte vara som ”alla andra mammor”. Jag vet hur det är när känslorna för ens barn inte infinner sig direkt.

Jag hade en jättebra graviditet, även om jag gick upp 20(!) kilo och hade så svullna fötter att de såg ut som en elefants. Inget illamående, inga foglossningar. Men jag tyckte inte om det.  Det var inget skimmer kring mig och varken hud eller hår var extra vackert. Jag var inte alls bekväm med den nya kroppen och mot slutet var jag så less på det och muttrade om att jag minsann inte tänkte gå en dag över tiden.

Jag slapp gå över tiden, jag fick mitt barn ett par dagar innan beräknat, och det var för att jag var envis och stod på mig. Barnet hade inte fixerat sig och jag krävde att de kollade upp det och till slut, ett par dagar innan beräknad födsel gav en barnmorska med sig och skickade ner mig och sambon till sjukhuset för undersökning. Där tjatade jag till mig en bäckenbottenröntgen och mycket riktigt, något stod inte rätt till. Mitt bäcken var för trångt, barnet skulle aldrig kunna komma ut på naturlig väg.

Jag kommer ihåg hur jag satt på britsen och min läkare, som passande nog hette Jesus, sa att jag gärna fick försöka föda naturligt men att det aldrig skulle gå. Jag tackade nej till erbjudandet och då fattades beslutet om kejsarsnitt. Vi började bläddra i våra respektive kalendrar för att se när det skulle passa att ett barn föds. En surrealistisk känsla. Det som man inte kan styra över skulle jag helt plötsligt boka in i min kalender. DET VAR EN OVÄNTAD VÄNDNING!

Det blev möten med barnmorskor och narkosläkare och vi fick helgen på oss. Måndag morgon skulle vi infinna oss för operation. Där någonstans började det för mig. Jag är pragmatisk fast ändå känslomänniska. Jag visste att det var det absolut bästa för både mig och barnet, det fanns ju faktiskt ingen annan utväg, men jag har varit förskonad från olyckor, sjukdomar och sjukhus och var lite rädd för det. Samtidigt som jag sa till mig och alla andra att det skulle bli bra så mådde jag dåligt. Dels för operationens skull, men framför allt för att jag kände mig oerhört snuvad på förlossningen.

Här hade jag planerat, packat väskan med saker jag kanske skulle vilja ha under förlossningen; musik, ljus, choklad, skrivit förlossningsbrev, tränat profylaxandning och blivit osams med sambon under de övningarna för att han inte gjorde rätt. Allt i onödan. Jag var arg, ledsen och besviken. Jag skulle aldrig ha en förlossningshistoria att berätta med de andra mammorna i köket, på en middag med vänner. Jag skulle aldrig ha en sambo som skulle vara sjukt imponerad över min kropp och styrka.

Kejsarsnittet gick bra, vår dotter kom och fyllde hela rummet med sitt skrik. Klart missnöjd över att bli utdragen från värme och mörker och till ljus och kyla. Efter ett par dagar på sjukhus fick vi komma hem, jag kunde inte amma. Jag kämpade på alla sätt och vis och men det funkade inte och efter mycket strul och många tårar fick vi ge henne ersättning. Jag kände mig så oerhört värdelös. Jag kunde varken föda eller mata mitt barn. Vad var jag för mamma? Vem behövde mig? Dessutom ville känslan inom mig, den där att som sa att det var en gullig bebis jag hade men att det knappast var mitt barn, den ville inte ge med sig. Det kände som om jag tog hand om en bebis, vilken som helst.

Jag försökte förklara hur jag kände men fick inte den respons jag behövde och därefter sa jag det inte igen. Jag mådde dålligt, gjorde allt som jag skulle och väntade på att det skulle gå över. Det var kämpigt och rörigt runtomkring. Sambons mormor hade hamnat på demensboende och det var inte bara vi, jag och min sambo, som skulle ställa om sig till att vi nu var föräldrar.

Sambon var tvungen att jobba, i en annan stad. Duktiga, självständiga Christine fixade och donade som vanligt. Åkte än hit och dit, på aktiviteter och resor med min dotter. Tog långa promenader med hunden och fikade med andra mammor. Känslan av att bara ta hand om någons barn hade sakta börjat försvinna och en kväll när jag la henne i sin säng för kvällen vällde kärleken över mig. Den lät vänta på sig men när den kom var den lika stark som vilken moderskärlek som helst.

Trots alla mamma-barn-aktiviteter var jag rastlös. Det var helt enkelt inte roligt att vara hemma med ett barn på heltid. Jag ville jobba, jag ville inte ha ett förhållande där traditionella könsroller knackade på dörren och flyttade in utan att fråga. Jag ville ha tid för mig själv. Nu har jag haft en otrolig tur och haft ett barn som snabbt har rättat in sig i rutinerna jag skapade. Hon sov hela nätterna, i sitt eget rum och sov middag flera timmar åt gången. Den vakna tiden var hin nöjd och glad. ÄNDÅ kände jag att jag ville ha tid för mig själv, då jag inte var mamma utan bara mig själv.

Vi har haft tur och har kunnat få mycket barnvakt och hjälp när vi velat. Det har varit räddningen för mig. När jag sen kunde gå tillbaka till jobbet var lyckan total. Chefen undrade om jag verkligen ville jobba heltid men jag kunde inte tänka mig något annat. Jag inte bara ville, jag behövde få jobba heltid.

Nu för tiden är jag sällan den som lämnar eller hämtar på dagis. Min sambo kommer hem före mig. Jag vabbar väldigt sällan. Är min dotter sjuk är oftast antingen min sambo eller mor/farföräldrar hemma med henne.

Jag skäms inte för det.

 

Det jag vill få sagt, och som jag hoppas att jag kan få en del att förstå, är att man måste inte tycka det är roligt att vara hemma. Inte alla nyblivna mammor känner ett omedelbart lyckorus. Man kan må dåligt, man FÅR må dåligt och man måste säga till. Man måste be om hjälp. För mig gick det över, de ledsna känslorna försvann och jag mådde bra igen. Men det är inte säkert att det är så för alla. Vi mammor måste sluta hetsa varandra med hur underbart allt är och börja prata om hur det egentligen är, när ingen ser. The good, the bad and the ugly. Var öppen! Ingen tjänar på en fasad.   

Inget av det här betyder ju att man INTE älskar sitt barn. Det är viktigt att poängtera för jag tror att många känner så och av rädsla för att framstå som dåliga mammor säger man inte hur man egentligen känner.

 

Kom ihåg; en lycklig mamma är en bra mamma. Mår du bra mår ditt barn bra.

Kram Christine

 

Dagens mest pinsamma

Hände i Karlslundskogens 5-kmspår.
Jag var ute och sprang och löpartightsen (som är så sköna) gled längre och längre ner. Det här är inte första gången det händer, det har skett de senaste gångerna jag använt dem. Men det har liksom funkat att springa i dem ändå, så jag drog i byxorna lite och fortsatte.
Till slut inser jag att det är ohållbart. Byxlinningen befinner sig nedanför baken och jag har häng värdigt vilken hiphopare som helst när jag ger upp och stannar.
Som tur är hade jag en tröja som gick långt ner så jag tror inte att jag blottade alltför mycket. Men försök se oberörd ut när du mitt i spåret drar upp byxorna.
Jag fick gå resten av vägen.

Tyvärr tror jag inte byxorna glider ner för att midjemåttet har minskat nämnvärt, utan mer för att linningen är uttöjd. Dags för nya träningskläder med andra ord!

Ordväxling med människor av annan uppfattning

Jag har hamnat i en diskussion. det är visserligen inget ovanligt för mig, jag tenderar att hamna i många diskussioner, med många människor. Oftast tycker jag att det kan vara givande att ha en diskussion. Diskussion är inte liktydigt med bråk för mig. Jag tror att man måste kunna prata om saker för att kunna lösa problem och kunna gå vidare.

Vissa diskussioner genererar dock inget annat än frustration. Det finns inget att lösa, man diskuterar för sakens skull. För att man bara måste få ur sig vad man tycker. Jag är i mitt i en sådan just nu. På Facebook. Det berör faktiskt det jag skrev igår, om sociala medier och hur de används, och att man har ansvar för vad man skriver på nätet. Det berör även samma ämne som filmen Gone baby gone till viss del handlar om, som jag såg igår.

Jag har upptäckt en vidrig sida på Facebook, som skämtar om sex med barn och flickan Engla, som blev bortförd, våldtagen, misshandlad och mördad. Jag är inte naiv, jag vet att den här sortens människor finns ute i vårt samhälle, men det är ändå skrämmande när man så direkt ser vad de tänker. Den här Facebook-sidan har fått en del Gilla-markeringar och kommentarer om hur bra det är att en dylik sida finns. Jag blir äcklad, förbannad och upprörd.

Fler än jag har anmält sidan till Facebook, men det verkar inte hjälpa. Den är fortfarande kvar. Jag hyllar och är tacksam för vår yttrandefrihet, men Facebook har policys om vad som är OK att skriva och inte. Det som skrivs på denna sida faller under sådant som inte är OK.

Hur förbannad jag än må vara över innehållet och existensen av den här sidan så tycker jag samtidigt att det är intressant. Det kräver att man funderar över de rättigheter vi har att tänka, tycka och framför allt säga vad vi vill och dessutom skriva ner dem. Rättigheterna är allas, även idioternas (vilka de är beror på vem du är), men det finns ju begränsningar i grundlagarna. Juridik är en snårskog och det finns ofta kryphål i lagarna. Speciellt när det gäller Internet och social medier, eftersom lagstiftarna inte är ikapp sin tid riktigt.

Yttrandefrihetsbrott sammanfaller med tryckfrihetsbrott. De blir lite same same but different. Olaga våldsskildring och förolämpning är brott mot Tryckfrihetslagen. Men olaga våldsskildring innefattar bilder, inte text. Förolämpning däremot borde upphovsmakarna till den störda Facebooksidan dock kunna åka dit för. Problemet är väl att de har rätt att vara anonyma på nätet. Och kanske att personen i fråga inte längre lever.

Ja, det var ett tag sen jag pluggade juridik och jag kommer tyvärr inte ihåg allt. Jag vet och tycker absolut inte att man ska in och peta och inskränka på våra grundläggande rättigheter hur som helst, men något måste man kunna göra för att undvika kränkningar av det här slaget.

 

Vad tycker ni? Har fått intressanta kommentarer på mitt inlägg. Bl.a. av en kille som har Anders Breivik som sin profilbild. Som svar på min fråga hur fan en sådan sida kan få finnas undrade han hur jag kunde få finnas. Charmigt!

 

Dagens…

…bästa känsla var när jag kom tillbaka från löprundan. Svettig, ont i benhinnorna (måste träna mer) och trött MEN nöjd.
Imorgon blir det samma igen!

Varför jag inte springer just här

Jag skippade skogen idag och valde ett annat spår idag. Tyckte det var jäkligt bra och undrade varför jag inte sprang oftare här.

20120729-201123.jpg
Här en av anledningarna. Får som betar fritt. Hur ulliga och gulliga de än må vara så känns det lite obehagligt. Jag bara väntar på att en (annan) surtacka ska stånga mig i baken.

20120729-201406.jpg
Anledning två hör ihop med anledning ett. Betande djur kissar och bajsar. Och jag tycker det är oerhört äckligt att gå i det. Vissa tycker nog nu att jag är larvig. Kanhända, men jag är känslig för lukter och gammalt fårkiss som fått mogna ett par dagar i solen är ingen Chanel no 5.

5 km promenad och 3 km jogg blev det i alla fall. Det började regna mot slutet men det är ju så skönt att gå i regn, så det gjorde mig inget.

Nu måste jag göra rent mina skor. Plasthandskar på!

Vett och etikett gällande adopterade

Hej,

Läste en, för mig, lite lustig grej i DN.

En person har skrivit in till vett-och etikettgurun Magdalena Ribbing för att få bekräftat huruvida hon har trampat i klaveret eller inte när hon kallade sin adopterade kusins föräldrar för mamma och pappa. Du kan läsa hela inlägget HÄR

Hennes fråga baserar sig på att kusinen ifråga har bytt tillbaka till sitt ursprungliga efternamn och börjat ha lite kontakt med sin biologiska familj.

Personen poängterar att hon inte tycker det spelar någon roll att kusinen är adopterad, och har en vanlig och sund inställning till dennes familjerelationer, men eftersom hen nu verkar normalt funtad förstår jag inte varför personen helt plötsligt oroar sig för etikettsbrott.

Är detta verkligen ett problem? Är det någon som känner igen sig i detta? Om nu kusinen anser att personen sagt fel får hen väl säga till? Det är väl inte så mycket svårare än så, eller?

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag själv är adopterad. Ja, ni som sett de få bilderna på mig här på bloggen kanske redan har listat ut det. Jag märker ibland när jag pratar med folk att det råder viss osäkerhet om vilka som är min mamma och pappa och vilka mina syskon är. Menar jag de biologiska eller menar jag de här i Sverige?

För mig är det ju så självklart. Min mamma och pappa och mina syskon är de som jag har växt upp. De som har plåstrat om mig när jag har slagit mig, gett mig utegångsförbud när jag var trotsig tonåring, lärt mig saker och visat mig vägen, slagits med mig om leksaker och vart i soffan man ska sitta, de man har kräkts på (bokstavligt talat) i bilen på en lång semesterresa och som man kan ha väldigt lite gemensamt med fastän man samtidigt har många gemensamma nämnare och minnen. Familjen, de man inte väljer själv och som man inte alltid kommer överens med men som ändå är skönt att veta att man har.

Många är intresserad av mitt ursprung och vill veta mer, och undrar om jag tycker det är jobbigt att prata om det. Jag förstår att det nog finns en del som kan tycka att det är jobbigt att prata om, men vi adopterade är inte superkänsliga. Vi är fullt medvetna om att vi är adopterade och precis som många andra människor tycker vi om att prata om oss själva 

🙂

Jag tror att vi vuxna många gånger borde lära av våra barn. Våga fråga. Det är många gånger jag har förklarat för barn varför jag ser annorlunda ut och visat på en jordglob eller karta vart jag bodde när jag var liten. Sen när man förklarat det så är det bra och de går snabbt vidare till annat. 

  För övrigt kan jag tillägga att jag aldrig har träffat min biologiska mamma, inte för att jag inte har haft möjligthet. I det avseendet har jag mer tur än många andra adopterade personer, utan för att jag inte har ett behov av att träffa henne. Jag är henne evigt tacksam för att hon gjorde en så stor uppoffring och gav bort mig till andra människor, så att jag skulle få det bra. Men jag kan inte prata med denna kvinna, som jag inte känner eller vet något om, utan en tolk. Jag vet inte vad hon har för förväntningar på mig, om vi nu skulle träffas. Kan jag leva upp till dem, och borde jag ens försöka?

Det låter kanske hårt men jag tänker att om jag ska klampa in i någon annans liv, och visa upp allt jag är och har, så kräver det ett visst ansvar av mig. Kan jag sen, efter mötet som kanske inte alls blir som på TV, bara återgå till mitt vanliga liv? Vad bör jag göra?

Det är många frågor och inte helt lätta att svara på. Som så ofta i livet finns inget rätt eller fel. Alla måste handla efter eget hjärta.

Oj då, nu bar det iväg lite när jag skrev. Ja, hur ser ni på det hela? Det är alltid intressant med andras åsikter.

 

Plugin from the creators ofBrindes Personalizados :: More at PlulzWordpress Plugins