Vad tycker ni om barn på flygresor?

Jag har rätt stor toleransnivå för barn, oavsett vart man är, så länge de uppför sig OK vill säga. Med det inte sagt att de uppför sig illa bara för att de skriker. Nej det jag blir förbannad på är egentligen inte barnen, utan när barn beter sig illa och föräldrar inte säger till sina barn.

Jag kände likadant innan jag fick barn, så det är ingen skillnad där.

Jag tycker att alla som kan ska ha möjlighet att resa, att man har småbarn ska inte vara ett hinder. Det är ju faktiskt lättare när barnen är riktigt små, än när de är så pass stora att de gärna springer iväg, men för små för att man ska få dem att förstå allvaret i att försvinna på en flygplats.

Att barn tröttnar efter ett par timmars resande är inget konstigt, och något man som förälder måste vara beredd på.  Aktivitetskit och leksaker av olika slag är räddare i nöden. Det bästa är om de kan somna och sova mestadelen av resan. Det finaste är när en medresenär intresserar sig för ens barn och får det att skratta och glömma att det är lite tråkigt att vara instängd i en plåtburk, högt upp i luften.

När större barn sitter och sparkar en i ryggen en hel flygresa och föräldrarna inte säger ifrån, då har man däremot rätt att bli sur och påpeka för både barn och dess föräldrar att det inte är OK. Det har jag gjort. Först vänligt, sen bestämt och till slut väsandes orden: Nu räcker det, nu slutar du med det där, samtidigt som jag vände mig om och över min stol och gav barnet ifråga onda ögat. Varken föräldrar eller barn rörde en fena resten av flygresan och bredvid mig, lätt nedsjunken i sin stol, satt en sambo som visserligen tyckte att jag hade rätt men som skämdes för att jag hade sagt högt vad vi båda tyckte.

Att spädbarn skriker vid flygresor, allra helst vid start och landning är däremot varken konstigt eller ovanligt, och verkligen inget att bli upprörd över, oavsett hur jobbigt det än är med barnskrik. För är det en sak man kan vara säker på i det läget är att föräldrarna till det skrikande barnet tycker det är jobbigast av alla. I den stunden behöver de stöd och förståelse, inte förebråelser för att de tagit med barnet ut på resa.

Jag blir därför så förvånad över vissa människors beteende när jag läser den här artikeln. Jag citerar ett stycke ur den här personens brev:

”När det var dags för nerstigning började skriken igen, intensivare och mer irriterande, och den här gången var det svårt att använda öronproppar eftersom man måste tryckutjämna samtidigt. Jag tyckte inte att jag kunde sitta overksam utan gick fram till barnet och dess föräldrar för att bestämt förklara att skriken för andra gången gett mitt sällskap svår huvudvärk och att de fick se till att barnet höll tyst”

Men HALLÅ vad är min människa för en människa?

Vi har rest en hel del med Mini-me, hon har varit både när och fjärran och första flygresan gjorde hon när hon var sex månader gammal, då hon och jag reste till Tyskland och hälsade på en kompis till mig. Himla smidigt var det. Bar henne i Babybjörnen, fick ta barnvagnen ända fram till gaten och fick ta med bilbarnstolen ombord på planet.

Vi har haft tur, hon har inte gråtit vid start och landning (hon har fått nappflaska/napp eller något att tugga på) och har tyckt det är lika härligt som jag när planet lyfter. Hon tjuter av glädje och förtjusning och gjorde så även när hon var ännu mindre än nu. På en resa till Thailand somnade hon och jag strax efter att planet hade lyft och vaknade inte förrän flera timmar senare. Som sagt, vi har haft tur.

Alla ni som har barn, ut och res med er om ni har möjlighet till det. Det berikar både ert och era barns liv.

Lyckliga föräldrar ger lyckliga barn och vad är det som säger att en liten en inte trivs på stranden i ett varmt land, med en barnpool att plaska i nära till hands och hotellpersonal som slåss om att få underhålla den lilla? Dessutom full uppmärksamhet från avslappnade föräldrar som inte har annat att tänka på.

Vi kan alla behöva den sortens avkoppling!

Ni som blir irriterade på skrikande och gråtande barn, fundera på hur stor del av ert liv den där flygresan utgör och bestäm sen om det är värt att skälla på folk för något de inte kan styra över men som du själv ändå valt att gå med på.

För övrigt blir jag oerhört sugen på solsemester när jag går igenom bilderna från den här resan 🙂

Den bästa stunden idag var när jag fick hålla i en liten bebis. Kan inte förstå att det på fredag är tre år sedan jag fick min egen lilla bebis och stolt visade upp henne för alla.

På tal om denna lilla dam sa hon något väldigt rolig till sin pappa idag:

Pappa, jag är din dotter, jag är ett barn, jag är en tjej, jag är en bebis, mammas bebis. Pappa jag älskar dig, god natt. Du älskar mig.

Haha hon har koll. Jag tycker det är så underbart när barn är så övertygade om att andra älskar dem. Då har man lyckats ge dem en grundtrygghet som de förhoppningsvis aldrig förlorar.

Hon var smutsig som attan, från topp till tå, men vägrade att duscha. Hon fick se sig själv i spegeln och sambon sa: vad tror du mamma skulle säga om hon såg dig nu?
Mini-me sa: oj oj oj. Sen gick hon med på att duscha.
Ren och fin säger hon till sin far: nu är mamma glad 🙂