Hej,
Idag är det nutellans dag. Något en bakfantast och gottegris som jag älskar och borde uppmärksamma. Tidigare år har jag också gjort det, så om du vill ha några smarriga recept med nutella i, skriv in nutella som sökord i sökfältet och se vad du får upp.
Idag blir det inget nutellarecept. I onsdags skrev jag inget inlägg här på bloggen, och inte igår heller. Imorse postade jag ett kort inlägg om fikabuffén jag besökte igår, tillsammans med en vän.
Istället för att skriva blogginlägg har jag gråtit, haft ångest och inte riktigt vetat vad jag ska ta mig till. I onsdags föll domen mot Yaras mördare. Kvinnan som kallblodigt mördade henne med en kavel fick livstid och mannen som var hennes morbror, gudfar och förmyndare och som stod och tittade på medan detta vidriga skedde fick 6 år. I mina ögon är han lika skyldig som kvinnan som delade ut slagen. Han ska också ha livstids fängelse. Tyvärr betyder ju inte livstid i Sverige att man får spendera resten av sina dagar i fängelse.
Dessutom visar det sig att dessa två människor, som inte är svenska medborgare, inte kan utvisas pga risken för vedergällning. Människor som begår brott i Sverige ska utvisas om de inte är svenska medborgare, det är dock inte i enlighet med mänskliga rättigheter och lag att utvisa någon om fara finns för dennes liv. Jag har aldrig i mitt liv tyckt att vi ska utvisa människor men i det här fallet vill jag det. Yara visades ingen medmänsklighet och inga lagar (varken riktiga eller moraliska) följdes när det gällde hennes situation. Hennes mördare är inte värda att behandlas bättre än vad hon behandlades.
Alla andra inblandade i denna tragiska historia kommer undan med blotta förskräckelsen. Ingen annan blir åtalad. Alla de vuxna som fanns kring denna 8-åriga lilla flicka, alla de som såg att något var fel, som hörde varningsklockorna ringa och som kunde och var skyldiga att ingripa valde (ja det var ett aktivt val) att låta bli. Att blunda för verkligheten, att titta åt ett annat håll. De valde att avfärda detta lilla barns rädsla, sorg och ensamhet. I mina ögon är de medskyldiga. Orosanmälningar, samtal med lärare, hembesök av polis och social, upprörda grannar som påtalade bristerna i omvården, flickans föräldrar som via skype har sett att hon har blåmärken och talar med dotterns lärare om det. Allt detta och inget händer. Allt detta och Lagen om vård av unga åberopas inte. Allt detta och hon släpps varje dag efter skolan hem igen.
Det hade varit så lätt att göra något åt Yaras situation. Hennes liv hade kunnat räddas och de andra barnen som hon bodde med kunde också ha sluppit den misshandel det faktiskt är att få se någon annan bli misshandlad.
Jag skäms! Jag skäms att fina Sverige som är emot barnaga och har skrivit på FNs barnkonvention, som slår sig för bröstet och säger att Sverige är tryggt och bra inte kan skydda sina små. Barnen, de mest utsatta och försvarslösa i samhället. FN har reagerat flera gånger på att Sverige inte alls är så tryggt för barn och bett om förbättringar och förändringar. Vi pratar om hur utsatta barn är i andra länder men hur är det med alla barn i vårt eget land, som inte har ett skyddsnät?
Det som också skrämmer mig med det här är hur lite våra barn vet om sina rättigheter, och vart man kan vända sig om man har det svårt. Det här måste informeras mer om i skolorna, bland barn i alla åldrar!
Igår var jag och fikade med en vän, och vi diskuterade det här och kunde ventilera all vår ilska och sorg. Vi måste alla diskutera det här mer. Det måste bli ändring, vi måste alla ta hand om våra barn och hjälpa de som far illa!
Nutella känns inte så viktigt just nu…