Hej,
Min kära syster och svåger är och hälsar på oss över helgen med sin lilla son. Han är ett år nu och det är så roligt att se honom leka med Mini-me. Det är första gången de leker ihop och det funkar bra, även om Mini-me ibland gnäller över att Kusinen förstör och tar hennes grejer. Hon är dock väldigt förtjust i sin kusin och sin moster och morbror, vilket värmer i hjärtat. Jag vill ju så klart att hon ska ha en bra relation till dem, men det är lite svårt när man inte bor i samma stad och därmed inte kan träffas så ofta. Därför blir de gånger vi träffas än mer speciella.
Det är konstigt med familj, det är ju inte självklart att man tycker om varandra bara för att man har växt upp tillsammans, man har ju inte valt de människorna som ingår i ens familj. De kanske är människor man aldrig skulle välja, om möjligheten gavs.
Vännerna är ju också familj, för de flesta hoppas jag, den familjen man väljer själv.
Men det är något visst med en syster ändå. Vi är olika, till både utseende och sätt, och jag har ofta tyckt att vi inte har något gemensamt, jag och min syster. Men det har vi ju faktiskt, mer än jag har trott. Något jag märker ju äldre jag blir och ju mer vi umgås. Vi har nästan alltid bott på olika platser på jorden och har aldrig hunnit umgås speciellt mycket.
Att se min syster som mamma är häftigt för det är en sida av henne som jag inte känner så väl, och något vi delar. Vi är ju mammor båda två.
Det är dags att inse att vi har kommit en lång bit på vägen från de vi en gång var, och att även om vi aldrig kommer tycka lika om allt eller vissa saker så är det ändå en person som står mig nära, som jag vill ha nära.
Jag har tänkt att om Mini-me någon gång får ett syskon vill jag ha en pojke, för då har jag en av varje. Hon själv vill ju dock gärna ha en syster och nu när jag tänker efter så vill jag nog också att hon ska ha det. Att hon ska få uppleva det.
Lyssna på den här låten!
Ha en skön söndag!
Kram Christine