Det här är hotellet vi bodde på ute på Koh Samet. Visst är det fint? Hotellet vill inge känslan av en strandvilla istället för ett hotell och det är verkligen så det kändes. Eftersom det inte är så många rum på hotellet blev det aldrig fullt med folk och här var det ingen som sprang ut och paxade solstolar i gryningen. Vi hade rum på entréplan så vi hade en utgång på baksidan av byggnaden och en utgång på trädäcket. I rummet fanns en väldigt skön fönstersmyg med en bred soffa, perfekt att ligga och läsa på och titta ut på havet, och kanske slumra till på.
Restaurangen låg en bit ut i vattnet och var lite av en turistattraktion. Hela dagen kom det folk som poserade vant i vattenbrynet (asiater har verkligen en förkärlek för det) och sen åkte över för att njuta av maten. Fiskstimmen under fötterna vid borden var en sevärdhet i sig. Vi var lite lata några gånger och tog utkörning på maten. Med andra ord beställde vi maten i receptionen som pratade med sina kollegor via walkie-talkie och personalen tog sen båten över och kom och serverade oss maten.
Ja ni förstår ju själva att med ett hotell som detta så rörde vi oss inte så långt. Från rummet, till solstolen, till poolen och sen tillbaka. Ibland ett dopp i havet framför en. Drinkar, en trave böcker och bra musik i lurarna, vem kan önska sig mer?
Jag tycker det är så roligt när städpersonalen gör fantasifulla skapelser av handdukarna. Gulligt att de lägger ner tid och energi på att göra så fint. Klart det måste förevigas.
Om någon är sugen på att boka detta hotell heter det Baan Ploy Sea, jag kommer inte ihåg exakt vad vi betalade men jag har för mig att det var ca 1000 kr/natt och rum.
Our super nice hotel on Koh Samet, called Baan Ploy Sea. We didn’t do much, lying by the pool, listening to music while sipping on a drink and reading a book was all I needed to do. Across the water was the restaurant, where you sat at low tables, with your feet hanging over the open water where colourful fish were swimming around, waiting for you to drop some food.
En av de stora behållningarna med att resa är för min del maten. I Asien finns god mat runt varje hörn. Billigt är det också, oftast i alla fall. Här är ett urval av den mat vi åt under resan. Äkta kinamat på en matmarknad, krabbkakor på en strandservering, en kall isdessert med kokosmjölk, persikor och jellykuber, minihamburgare på ett av Singapores måsten: baren på Raffles Hotell. Languster i chilisås, stekt ris och wokade gröna bönor, allt serverade på bananblad avnjöts en varm kväll i Singapore, med utsikt över glittrade vatten och skyskrapor. Ett stort urval av olika dim sums på ett tehus i Chinatown, steak sandwich på ett fullsatt café på Orchard Road, Singapores främsta shoppinggata, räkwok i Thailand, med fötterna i sanden och havet framför en och så en fantastiskt god efterrätt: chocolate banana bread pudding med vaniljglass, på ett riktigt bra food quarter i ett köpcentrum i Bangkok.
Travelling is a lot about the food, for me at least. In Asia there is sooo much good food to be found everywhere. And often its cheap too. These are some of the things we ate during our trip.
Proper Chinese food at a night market, crab cakes at a beach club, a cold ice dessert with coconut milk, peaches and jello, mini sliders at one of the must-see places in Singapore; the bar at Raffles Hotel. Crayfish as they called it (more like lobster) in chili sauce, eggfried rice and fried green beans, served on banana leaves, devoured a warm night in Singapore, with the views of the bay and the glittering waters reflecting the sky scrapers. A huge selection of dim sums at a tea house in Chinatown, a steak sandwich at a popular café on Orchard Road, the number one shopping street in Singapore. A prawn stir fry in Thailand, with the feet in the sand and the ocean in front of us and then a delicious dessert in the form of a chocolate banana bread pudding with vanilla ice cream, at a really good food quarter in one of Bangkok’s shopping malls.
Det finns ett ställe dit alla kommer för eller senare, i alla fall om man är backpacker och är på resa runt Asien. Det är en stad i staden. Ett ställe där allt finns och där dagarna lätt blir många. Sist vi var i Bangkok var vi där i en vecka, i vår lilla bubbla. Denna gång blev det ett besök på bara några timmar. Det har ändrats lite, det finns ytterligare ett Mc’Donald’s där falafelkärran fanns att hitta för ett par år sen, och kanske har en bar försvunnit och någon annan tillkommit. Människorna kommer och går i strida strömmar. Hit kommer man för att träffa vänner, tatuera sig, bo billigt, boka resor, samla sig innan man beger sig hemåt eller köpa på sig allt man kan tänkas behöva för månader på luffen i en vacker övärld med tropiskt klimat. Denna gata, med sina sidogränder, massageinstitut, internetcaféer, matstånd, souvenirer, billiga öl och billiga rum kan få dig att glömma allt annat och världen kan även glömma dig. Vissa människor man ser här förstår man har fastnat här. De åkte aldrig hem igen.
Det är speciellt och måste upplevas. Det är känsla. En känsla av att vara ung, av äventyrslusta, av ingen morgondag och oväntade vänskaper. Det får det att krypa i kroppen av reslust. Tänk att stega fram till någon och köpa en biljett till en stinkande och varm buss med alldeles för många passagerare som tar en vidare. Bort från Bangkok och in i djungeln, upp i bergen, till gamla tempel eller ner till paradisstränder.
Khaosan Rd, the backpacker’s mecka. Everyone travelling in Asia will end up here sooner or later. It’s a world of its own. A city within the city. Everything one can need can be found here. Last time we were here we stayed for a week, this time the visit only lasted for a couple of hours. But the feeling is the same. The feeling that anything can happen. The feeling that you could get lost in there and never find your way out, and be happy with that.
The massage parlours, the tattoo parlours, the food carts, the souvenires, the cheap rooms and the even cheaper beer mixed together with a constant flow of people, from all over the world. You start your journey here, or you end it here. By the looks of some, they never went home. They belong to Khaosan Rd now.
