Hej,
Äntligen ren och nerbäddad i sängen efter ett härligt galet jobbigt millopp. Idag sprang jag för första gången Tjurruset. Jag har velat springa det här loppet i några år men varit lite rädd för det. I år tog jag mod till mig, och fick till och med med mig en kompis på det. Det visade sig att det, även om det var jobbigt, lerigt och kallt, inte var något att vara rädd för. Det gick ju bra att ta sig runt!
Dagen bjöd på fantastiskt väder, härlig stämning och vacker utsikt. Tjurruset är ett 10 km långt terränglopp där man får skita ner sig ordentligt med lera och dy. Sträckan följer ingen löparvänlig slinga utan går över stock och sten i skogen, genom diken med avloppsvatten och kalla sjöar. Loppet går av stapeln på en plats som inte anges förrän dagen innan loppet, så överraskningsmomentet är totalt.
Detta år anordnades loppet vid området kring Flottsbro camping och skidbacke i Stockholm. Det började bra med att vi fick springa upp för hela skidbacken. Det tog musten ur en vill jag lova! Inte var det den enda backen under loppet heller. I och med de många backarna gick det trögt ibland, benen kändes som bly, och det var även svårt att få upp någon riktig fart djupt inne i skogen på smala och steniga stigar och över berghällar.
Jag trodde faktiskt vi skulle slippa kallt vatten men det hade de sparat till slutet. Vid 7 km fick vi vada i sjön innan de sista kilometrarna och backarna skull övervinnas. Vid 8 km bjöds vi på vidunderlig utsikt över hela sjön med omnejd i höstskrud. Vackert men har endast en bild för mitt inre på det då mobilen inte fick följa med på denna färd.
Några hinder att klättra över och krypa under kom också mot slutet och så när jag trodde vi var klara och målet inom räckhåll visade det sig att vi skulle ner i ett vattenfyllt dike med mörkt dyigt vatten som luktade avlopp. Bara att hoppa ner i det och samtidigt mota bort kräkreflexen.
Jag och AL sprang på strax under två timmar vilket vi är nöjda med. Här är vi efter målgång, med varsin kanelbulle i skitiga händer. Det är inget lopp att spara sina snyggaste träningskläder till.
Det höll dock på att inte bli något lopp för oss när vi imorse stod och väntade på transferbussarna som skulle ta oss till tävlingsområdet, men aldrig kom.
Till slut fick vi ta bilen hela vägen ut och letade stressat efter någonstans att parkera bilen. Villaområdet kändes lämpligt men var inte alls lätt att parkera i. Ställde mig i vägen för en bil så jag fick flytta på mig, varpå den bilen följde efter mig. Stannade bilen och tänkte att nu får vi skäll för att vi var i vägen. Men inte alls! Paret i den andra bilen frågade om vi skulle springa Tjurruset och sa att vi gärna fick ställa oss på deras uppfart.
”Tredje huset på höger sida uppför gatan. Ställ er bakom den vita bilen”
Så himla snällt så vi körde så klart dit och ställde bilen. Väl där tänkte jag att färgen på bilen var väl f*n det minst viktiga där!
Lamborghini har alltid varit en drömbil för mig så jag hade gärna stått och beundrat den ett tag men det hade vi inte tid med.
Vi missade vår startgrupp men fick springa 10 minuter innan herrarna, med påföljd att jag till en början kände mig ungefär lika panikartad som en räv som bara väntade på att höra jakthundarna komma flåsande efter mig. Det dröjde dock två kilometer innan de började komma ifatt oss. Alla löpare var väldigt peppande och funktionärerna hejade också på och gav mer energi. Så kul när det är bra och uppmuntrande stämning bland deltagarna.
Så med detta lopp och denna utmaning har jag startat oktober månad och även livet som 35-åring.
Imorgon är en annan dag så tack och godnatt! Får se om jag kommer upp ur sängen imorgon.
Kram Christine
